Uppsala är ett av de landsting som har gratis tandvård för hemlösa (såvida det inte har ändrats sedan jag tog del av uppgiften). Jag tycker det är en fantastiskt bra satsning! Hemlösa är fruktansvärt utsatta på många sätt, och varje insats för att underlätta deras situation är behjärtansväd och rätt.
(Frågan är varför inte insats no. 1 är att ge hemlösa en bostad..! Jag anser att det borde lagstiftas mot hemlöshet, men det var inte det jag tänkte skriva om här. Det får bli en annan gång.)

Jag är inte hemlös (åtminstone på så sätt att jag per definition har tak över huvudet), och alltså får jag inte någon gratis tandvård.

Att gå till tandläkaren är något som svider ordentligt i de allra flestas plånböcker. Många drar på det i det längsta, men till slut måste man ändå bita i det sura äpplet och gå dit.

Jag har inte möjlighet till det valet.

Jag kan inte gå till tandläkaren hur frukansvärt illa det än blir.

Och det är fruktansvärt illa.

Mina framtänder är (tack och lov, än så länge) till synes, oskadda. Resten är det värre ställt med...

Från sju av mina tänder har delar och lagningar ramlat bort. Det är rimligt att tro att jag också har en del hål i övriga tänder.

Jag och mina barn lever ca 14.000:- under existensminimum (varje månad!), och därmed har jag inte haft möjlighet att gå till tandläkaren under de senaste 15 åren. Jag har tyvärr inga förhoppningar om att kunna gå dit i framtiden heller.

Att ha tandvärk tillhör min vardag. Jag har blivit så van vid det att "lite molande värk" får räknas till normaltillståndet.

Vid ett tillfälle (det var när en tand sprack) spred sig tandvärken från hårfästet och ned till axeln. Efter ett par dagar kunde jag varken prata eller äta. Jag var så svullen att jag såg direkt missbildad ut. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till med min värk och förtvivlan.

Till slut var jag tvungen att åka iväg för ett akut tandläkarbesök. Alternativet hade varit att lägga mig ned och dö av smärta. Jag hade inga pengar, och hade heller ingen lust att stå där och sluddrande försöka förklara för tandsköterskan att jag inte kunde betala. Mitt enda val var att dra en vit lögn om att bankomaten inte fungerade när jag försökte ta ut pengar på väg dit.

Med tanke på mitt allvarliga tillstånd kunde tandläkaren inte göra något annat än att behandla mig.

Summan av kardemumman blev att jag gick därifrån med en "oral provisorisk lösning", och ett avlagt löfte om att jag skulle betala å det snaraste.
Det var ett löfte som jag gav i vetskap om att jag inte skulle kunna hålla det.

(Men vad skulle jag göra?!)

Resultatet av ovanstående blev att jag fick en ekonomisk skuld hos tandvården (eller ok, den ligger hos Kronofogen nu). Därmed kan jag inte söka mig till tandvården igen. Jag har försökt, men fått beskedet att jag måste betala den befintliga skulden först, innan de kan ta emot mig.

Det enda jag kan se fram mot, är väl att vara tandlös innan jag fyller 50.

 

Inga-Lill

1 januari 2010 16:25

Jadu, vi betalar så mycket skatter i det här landet så tandvården borde inte kosta mer än ett läkarbesök. Som det nu är så är vi många som helt enkelt inte har råd att gå till tandläkaren. Du är med andra ord inte ensam, vi är många många flera som fasar för den dagen när vi måste gå dit. Hade man pengar skulle man banne mig åka utomlands Polen, Estland ska det visst vara betydligt billigare än här i vårt avlånga land. Då var det resan som tillkom, det får nog bli som du säger, vi får nog bli tandlösa.

Kul blogg har du i alla fall om det nu kan vara till någon tröst.

 

Karin

2 januari 2010 20:29

Hej Inga-Lill. Tack för din kommentar.

Visst vet jag att tandläkarbesök svider i de allra flestas plånböcker. Tyvärr verkar din kommentar som att jag har misslyckats helt med att belysa min situation. Inlägget handlade om en av alla mina svårigheter. Om jag hade haft det så "bra" att jag åtminstone levde på existensminimum så skulle jag kunna dra in på något annat för att kunna gå till tandläkaren. Nu finns det ingenting att dra in på, med tanke på att jag inte ens har pengar till mat.

Och nej, det är inte till någon tröst alls att du tycker att min blogg är kul. Jag blir bara ledsen av att någon uppfattar det jag berättar om som roligt.

http://rapportfranverkligheten.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska jag berätta om hur det är att vara gravid, inte äga en enda krona och inte ha så mycket som ett paket knäckebröd i skafferiet? Eller ska jag berätta om hur det är att få elen avstängd, och leva i mörker en längre tid? Eller ska jag berätta om hur...

Jag är förlamad. Inte fysiskt, men i övrigt fullständigt.

I väntan på att jag börjar publicera inlägg, så får ni hålla tillgodo med min presentation. ...