Uppsala är ett av de landsting som har gratis tandvård för hemlösa (såvida det inte har ändrats sedan jag tog del av uppgiften). Jag tycker det är en fantastiskt bra satsning! Hemlösa är fruktansvärt utsatta på många sätt, och varje insats för att underlätta deras situation är behjärtansväd och rätt.
(Frågan är varför inte insats no. 1 är att ge hemlösa en bostad..! Jag anser att det borde lagstiftas mot hemlöshet, men det var inte det jag tänkte skriva om här. Det får bli en annan gång.)

Jag är inte hemlös (åtminstone på så sätt att jag per definition har tak över huvudet), och alltså får jag inte någon gratis tandvård.

Att gå till tandläkaren är något som svider ordentligt i de allra flestas plånböcker. Många drar på det i det längsta, men till slut måste man ändå bita i det sura äpplet och gå dit.

Jag har inte möjlighet till det valet.

Jag kan inte gå till tandläkaren hur frukansvärt illa det än blir.

Och det är fruktansvärt illa.

Mina framtänder är (tack och lov, än så länge) till synes, oskadda. Resten är det värre ställt med...

Från sju av mina tänder har delar och lagningar ramlat bort. Det är rimligt att tro att jag också har en del hål i övriga tänder.

Jag och mina barn lever ca 14.000:- under existensminimum (varje månad!), och därmed har jag inte haft möjlighet att gå till tandläkaren under de senaste 15 åren. Jag har tyvärr inga förhoppningar om att kunna gå dit i framtiden heller.

Att ha tandvärk tillhör min vardag. Jag har blivit så van vid det att "lite molande värk" får räknas till normaltillståndet.

Vid ett tillfälle (det var när en tand sprack) spred sig tandvärken från hårfästet och ned till axeln. Efter ett par dagar kunde jag varken prata eller äta. Jag var så svullen att jag såg direkt missbildad ut. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till med min värk och förtvivlan.

Till slut var jag tvungen att åka iväg för ett akut tandläkarbesök. Alternativet hade varit att lägga mig ned och dö av smärta. Jag hade inga pengar, och hade heller ingen lust att stå där och sluddrande försöka förklara för tandsköterskan att jag inte kunde betala. Mitt enda val var att dra en vit lögn om att bankomaten inte fungerade när jag försökte ta ut pengar på väg dit.

Med tanke på mitt allvarliga tillstånd kunde tandläkaren inte göra något annat än att behandla mig.

Summan av kardemumman blev att jag gick därifrån med en "oral provisorisk lösning", och ett avlagt löfte om att jag skulle betala å det snaraste.
Det var ett löfte som jag gav i vetskap om att jag inte skulle kunna hålla det.

(Men vad skulle jag göra?!)

Resultatet av ovanstående blev att jag fick en ekonomisk skuld hos tandvården (eller ok, den ligger hos Kronofogen nu). Därmed kan jag inte söka mig till tandvården igen. Jag har försökt, men fått beskedet att jag måste betala den befintliga skulden först, innan de kan ta emot mig.

Det enda jag kan se fram mot, är väl att vara tandlös innan jag fyller 50.

Ska jag berätta om hur det är att vara gravid, inte äga en enda krona och inte ha så mycket som ett paket knäckebröd i skafferiet? Eller ska jag berätta om hur det är att få elen avstängd, och leva i mörker en längre tid? Eller ska jag berätta om hur det är att inte ha varit hos tandläkaren på 15 år, och därmed ha sju tänder som har rasat sönder (och sannolikt fler tänder med hål i)? Tack och lov, så är framtänderna (till synes) oskadda.

Jag kanske ska berätta om hur det är att inte ha råd att gå till läkaren när man blir sjuk. Och hur det är att inte ha råd att köpa födelsedagspresenter till barnen. Jag måste också berätta hur det är att inte ens ha råd att köpa mensskydd.

Jag vill också berätta hur det är när alla tårar har tagit slut. Hur det är att drabbas av svår posttraumatisk stress, och tvingas leva med allt vad det innebär. Kommer jag klara av att berätta hur det är att inte ens förmå sig att gå ut med soporna, hämta posten eller ens städa sitt hem. Kommer någon förstå, när jag försöker berätta att jag inte ens har råd att köpa kläder på Myrorna?

Ska jag lyckas förmedla känslan av när den presumtive arbetsgivaren rev sönder det nyss undertecknade anställningskontraktet - när jag berättade för honom om konsekvenserna av de övergrepp kommunens tjänstemän har utsatt mig för?

Kommer jag orka berätta om hur det är att inte vara välkommen på arbetsmarknaden - bara till följd av kommuntjänstemännens övergrepp?

Jag har mycket som jag vill berätta, och jag hoppas verkligen att jag klarar det.

Jag är förlamad. Inte fysiskt, men i övrigt fullständigt.

I väntan på att jag börjar publicera inlägg, så får ni hålla tillgodo med min presentation.