Ska jag berätta om hur det är att vara gravid, inte äga en enda krona och inte ha så mycket som ett paket knäckebröd i skafferiet? Eller ska jag berätta om hur det är att få elen avstängd, och leva i mörker en längre tid? Eller ska jag berätta om hur det är att inte ha varit hos tandläkaren på 15 år, och därmed ha sju tänder som har rasat sönder (och sannolikt fler tänder med hål i)? Tack och lov, så är framtänderna (till synes) oskadda.

Jag kanske ska berätta om hur det är att inte ha råd att gå till läkaren när man blir sjuk. Och hur det är att inte ha råd att köpa födelsedagspresenter till barnen. Jag måste också berätta hur det är att inte ens ha råd att köpa mensskydd.

Jag vill också berätta hur det är när alla tårar har tagit slut. Hur det är att drabbas av svår posttraumatisk stress, och tvingas leva med allt vad det innebär. Kommer jag klara av att berätta hur det är att inte ens förmå sig att gå ut med soporna, hämta posten eller ens städa sitt hem. Kommer någon förstå, när jag försöker berätta att jag inte ens har råd att köpa kläder på Myrorna?

Ska jag lyckas förmedla känslan av när den presumtive arbetsgivaren rev sönder det nyss undertecknade anställningskontraktet - när jag berättade för honom om konsekvenserna av de övergrepp kommunens tjänstemän har utsatt mig för?

Kommer jag orka berätta om hur det är att inte vara välkommen på arbetsmarknaden - bara till följd av kommuntjänstemännens övergrepp?

Jag har mycket som jag vill berätta, och jag hoppas verkligen att jag klarar det.

Jag är förlamad. Inte fysiskt, men i övrigt fullständigt.